Mio
Våld och droger i en hopplös vardag
Mio
Regi: Jonas Embring
Folkets Bio
När Mio lyckas ta sig till Thailand för att hälsa på familjen som elva år tidigare skickade iväg honom visar han en film om sitt liv borta i Sverige.
Han har valt att berätta om den ljusa sidan, hans relation med Melina. Det är så han vill bli sedd, koden för ett lyckat liv eller snarare så nära hans kan komma. Vi har ju sett, under de tre år som kameran följt honom att det övervägande är något mörkare, i alla fall utifrån hans definition av lycka. Mio har blivit dömd för narkotikabrott, varit delaktig i misshandel och dessutom stulit varor på sin praktikplats. Och ja, varför skulle han jobba gratis?
Hans identitet är kriminell och han förlorade Melina när han spårade ur och gav henne med flera på käften. Kanske förhatligt men tyvärr helt logiskt. Mio handlar om att dumpas med noll i trygghetskapital, uppfångad av ett system med brist på emotionell analys, ett system inkompatibelt med Mios erfarenheter. Men han strävar dit och en dag bestämmer han sig att trots sina usla förutsättningar kämpa för att ta tillbaka sina rättigheter.
Relationerna betyder allt, brödraskapets kärlek är tung förklarar hans bästa vän Jeffrey. Mio hittar sitt substitut till den biologiska familjen i honom och Melina och de blir kanske just därför viktigare än vanligtvis, keepers. När filmen slutar är Mio nitton år och han och Melina har hängt ihop i nästan fyra. Jonas Embrings dokumentär porträtterar en kamp med få rimliga krav: en familj och någon form av garanti.
Det är med en öm men ocensurerad blick vi får se hur upprätthållandet av en attityd blandat med ständig motgång kan leda till beteenden som sexism och våld. Men återigen, det är inte svårt att förstå, Mio är inte ondskan, inte heller någon kriminell, gråskalan synliggörs och det gör filmen applicerbar på flertalet situationer där begrepp om objektiva värden förvrider våra perspektiv.
Det är kanske omöjligt att göra ett fullt nyanserat porträtt men att försöka påminna åskådaren om handlingens komplexitet, det lyckas Embring bra med.
/ Hittade en text i en tjejs blogg och blev totalt klistrad för den här dokumentären. Skulle vilja se den. Den kom ut 2008 och verkar skiiiiiit bra. Älskar sådana här dokumentärer dem är bara för bra. Bloggen jag hitta heter nulleew.blogg.se kolla på hennes inlägg " strävan " där har hon berättat bättre om den här dokomentären Mio
( Denna text hitta jag på google, den är inte från tjejens blogg.) Såg ett klipp på google också. Så jävla bra.
